Därför vill vi ha en gravsten vid graven
Allt sedan människans historia, har vi som art, liksom andra arter, som elefanter, till exempel, velat bygga minnesmonument över de som har dött. De första tecken på det har hittats från 800 efter Kristus. De första kristna hade en avancerad gravstensskultptur. Den som har läst Bibeln, och framför allt Gamla testamentet kan läsa om hur judarna byggde olika stenrösen över de döda. Även vikingarna, hos oss i kalla Norden, har tillverkat stenrösen över sina döda. Det kan vi se till exempel i kungagravarna i Gamla Uppsala. Det enda som finns kvar av de tusen år gamla kungagravarnas stenrösen är numera bara tre kullar. Oberoende hur det numera ser ut, vet vi att vi som art alltid har haft behovet att komma ihåg de som har dött omkring oss. För oss fungerar gravstenarna och graven som en påminnelse, dels om den som faktiskt har gått bort och för det egna minnet.
Vi vill ha ceremonier för minnets skull
Vi har behov av ceremonier och ritualer. Att kunna minnas den döda har blivit viktigt för oss som människor. Det är av de anledningarna som vi arrangerar begravningar. Det är inte någon ceremoni för de döda. För hundra år sedan ansåg vi att det var viktigt med ceremonier som var till för att den dödas själ skulle få ro. Fortfarande i dag ser vi i andra länder och kulturer, och religioner, att vi har begravningsceremonier för de dödas skull. Till exempel inom buddismen anser man fortfarande att begravningsceremonierna är till för att ”hjälpa” den döda komma till rätta i dödsriket. Därför hålls de flesta japanska begravningsceremonier efter ett år, tre år och fem år efter dödens inträdande, av buddistiska präster. De anser nämligen att den döda behöver hjälp på andra sidan, i dödsriket, för att komma till rätta. För övrigt lever det japanska folket med föreställningar om de dödas närvaro i vardagslivet, på ett annat sätt än vi västerlänningar.
I västvärlden tror vi inte på döda här och nu
De flesta hos oss har inga sådana föreställningar om de dödas närvaro i vår värld. Det som finns kvar av föreställningar om de döda, är det vi knyter till begravning, graven och minnesstenen över den döda. Gravarna är för vår skull, liksom begravningsakten och minnesstenen. De är till för att hjälpa oss minnas de döda. De döda har inga behov, eller krav, inget som binder dem till vår värld. På många sätt upplever vi att vi vill hedra minnet av dem som har gått bort, särskilt när vi känner att de har betytt något för oss. Därför vill vi pryda gravarna och minnesstenarna med det vi anser vackert. Vi planterar blommor, lägger ner gosedjur och annat som påminner oss om dem som gått bort.
Gravstenar påminner oss om den dödas liv
Gravstenen blir också ett stycke historia, som berättar om hur vi ser på den som gått bort. Vi uttrycker vår bild av den döda genom att välja den slags gravsten vi tycker passar bäst. Är graven stor vill vi gärna ha en stor sten och tvärtom. Sällan vill vi ha en anonym gravsten. Ofta vill vi smycka dem på personliga sätt, på sådant sätt som vittnar om den som ligger i graven och om det liv som han eller hon har levt. För mer information om gravstenar läs: http://www.gravstenar-stockholm.se.
Andra inlägg
- Arvstvist – när arvet skapar förödelse
- Advokatbyrå i Södertälje och dess roll i samhället
- Stödboendets betydelse för Norrköpings samhälle
- Förskolans värld – för nyfikenhet och verklighet
- Hur man bokar buss smidigt i Stockholm
- Rätt kost för din fyrbenta vän – allt om hundmat
- Optiker på Södermalm för bästa synkomfort
- Delad vårdnad främjar barnets bästa
- När livet vänder – bodelning
- En advokat för livets olika familjesituationer